Vad är din mamma rädd för?

Jag har en rosa cykelhjälm på mig. Den är av styrox så som det var på sent 80-tal.  Och jag cyklar tillsammans med min kompis A-L förbi skolköket varje morgon. Där sitter våra mammor. Jag höjer handen och vinkar åt mamma och hon skrattar med de bruna lockarna stadigt friserade. Jag gillar att ha henne nära skolan. Jag åker via henne varje dag. Pappa kör om oss på hemvägen från skolan. Signalerar med Elverksbilen och vinkar. Kärleken mellan min mamma och min pappa och mig har alltid varit väldigt okomplicerad. Kärleken villkorslös.  Med henne är moderskapet så naturligt men också något hon ständigt reflekterade över. Hon var så nära perfekt man kunde vara i mina ögon. Men hon visade sig också sårbar. ”Nog är det bra Anna, man måste inte vara på topp varje dag” sa hon när jag kom sättandes med barnen i bilen och grät för att jag höll på och tappade besinningen av att inte alls kunna sova när barn nummer två kom. Hon kramade, höll om och såg till att jag sov.

 

51043346_380047069489656_549490548117864448_n

”Vad är din mamma rädd för ” står det på Maltes kort som han stolt räcker över till mig. Han har omsorgsfullt svarat ”Det tror jag inte”. Ni vet som förälder, som mamma, är man orolig för allt. För det mesta. Men han anser att jag är en orädd människa. Så olika ett barn kan se på en förälder. Jag som till personligheten har varit och fortfarande är ”oroande” av mig. Men jag tror honom, jag vet att jag är ganska orädd i allmänhet när det kommer till vardagen.  Ganska mycket ”jag fixar det”.

Är du trött mamma? Frågar Tyra. Hon ser rakt igenom mig.  Jag är fruktansvärt trött ibland och hon ser det.  Men vill jag att de minns mig just så?  Trött, kavajen slängd på soffan, skalandes potatis. Ja, det vill jag.  För livet är ju så. Jag skapar ingen perfekt omgivning. Jag tror att kärlek och lite till kärlek fixar det mesta.

Att vara mamma är det mest underbara som hänt mig. Alla fyra individerna – Och jag är samma mamma för de allihopa. Men ändå inte. För de är alla olika. Millimeterrättvisa tror jag inte på som mamma. Däremot jämlikhet – en gång får en, en annan gång en annan. Men jag tror på samma kärlek och samma intensitet.

20170818_204521

Jag vet inte hur jag är som mamma. Jag tror jag är ganska avslappnad numera. Jag tror inte att jag går sönder av allt men är rädd för att jag ändå gör det. Jag vet att det inte lönar sig att ha en massa ”hur man är bäst som mamma” regler. Jag går  sönder av mammors syn på varandra. Forum för mammor på nätet är inget för mig ifall jag inte googlar sjukdomar. Typ.  Mammacafén har jag aldrig hittat hem till. Närmast jag kom var kyrkans café. Mammans hårdaste kritiker är hon själv eller andra mammor. Oftast tycker jag. Ibland när fasaden rämnar så ser man ju att det som byggts upp kanske varit för att göra andra nöjda.  Jag sysslar inte med sånt. Jag har kanske försökt där också men misslyckats. Men jag söker mig till egna skapade mammacirklar. Till de mammor där jag kan vara både Anna och mamma. Lika mycket och på samma gång. För det är liksom samma person i alla lägen.

Idag började dagen med att en grät över att ha blivit väckt, en annan drack en halvliter oboy på raken, den tredje rev den fjärde i håret när den ena dockan blev föremål för fight. Dagen slutade med att den ena skröt över sina 40 medaljer för att lite provocera lillebror – han reagerade inte på det men beslöt att stjäla ena lillasysterns docka. Hennes utbrott gick hand i hand med den yngsta som putsade wc:n med sin tandborste. Jag somnade gott bredvid den ena. Så vaknade jag med ett ryck och insåg att jag hade jobb att göra.  Jag släcker lamporna i deras rum, puffar om deras täcken och plockar fram morgondagens kläder. Kollar så att alla andas lugnt och tänker att kärleken är villkorslös. Det ska den alltid vara.  Precis den styrkan jag själv fått med mig i livet.

 

56691435_2425767524178647_3511684979128008704_n (1)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svunna år

Jag lyssnar på Radio Vega, älskar den kanalen, och förlorar mig i kvällens program där det spelas Bryan Adams. Bland annat. Jag är tillbaka i 90-talet. Till mitt flickrum med blåa tapeter, en Vöråspegel och ett akvarium. Och jag ser Anna med mörkbrunt hår sittandes vid skrivbordet. Som jag drömde i smyg om att bli äldre. Om blivande pojkvänner – men inga brustna hjärtan. Som den där tjejen i en vit mjuksidräkt fortfarande är jag. För det är ju jag.

57384354_2719598451390105_7551791076151918592_n
Det här med ålder ni vet. Alla som fyller 40 i år. Som jag då – hur snabbt gick inte åren mellan 30 och 40! Hur snabbt som helst. Jag hann inte med. Eller låt mig säga så här att de många tusentals nätter (känns det som) som jag suttit med småbarn i famnen som vägrat sova, värmt välling, bytt blöjor.. ja då har tiden känns otroligt långsam. Som om klockan hade stannat. Ikväll känns det inte så. Men det är en bra känsla. Man säger att 40 är det nya 30 – att 50 är det nya 40. Tja, på ett sätt kanske. Men biologiskt så är det ju inte så. Kroppen förändras, huden förändras, återhämtningen förändras. Nu tänker ni att det är till det sämre? På ett sätt. Livet är fullt av kontraster! Sjukt härligt att det är så. Jag vill inte bli den där kvinnan som suktar efter svunna år. Jag vill bara må bra, känna mig stark och tränad (jodå, liiite fixerad är jag ännu) och skärpt. Och taggad. Och driven. Men inte suktandes efter att vara 20 år igen. Absolut inte. Jag var kanske som olyckligast som 20-åring.

WIN_20190407_07_16_59_Pro (2)

Linn säger att jag är orädd. Att jag gör vad som helst när som helst. Det är något jag liksom lite njuter av att höra. Det har jag inte sagt åt henne. För jag har ju inte alltid varit en sådan. Det har kommit med åren. Så himla lycklig jag är över det. Jag, prestationscentrerade och darrande tjejen med mörkbrunt hår och i eget tycke för runda kinder, så är orädd typ 25 år senare? Med den känslan i kroppen så är det tacksamt att åldras. ”Pojkan” sa pappa om sina kollegor. De var 55 plus då. Mamma kallade sina kollegor för ”flickona” – samma sak där.

 

OI000325__01

Jag och Linn kallar oss för tanter (det har Linn i och för sig infört som en skön inställning:)). Och jag ser att livet går på och tänker att man är lyckligast i de stunderna. När man egentligen inte funderar allt för mycket 🙂

When they go low, we go high

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit om sättet att uttrycka sig på sociala medier. Och hur man alltid alltid måste tänka på följderna när man uttrycker sig på vissa sätt. Och nej – det är INTE mottagarens ansvar att tolka det hela.  Avsändaren måste alltid ta ett tydligt ansvar för vad man sänder ut.

I veckan lyckades Vaasan Ikkunas chefredaktör Vesa Koivumäki trampa rejält fel. Inte bara med sin kolumn i sig utan med sättet han kommunicerade hela vägen. Hans plumpna uttryck och sätt att se på kvinnor, jämställdhet, familjebildning resulterade i en kolumn som jag och många andra inte ens fattade att var möjligt att skriva för en chefredaktör – vars tidning tillhör koncernen Ilkka. Att uttrycka sig så oerhört tragiskt (och försvara sig med att det hela missuppfattades. Är det så svårt att be om ursäkt för det man sagt?)  visar att värderingarna inte ens tillhör en svunnen tid utan är ett hemskt sätt att uttrycka sig och tänka om människor. Från och med nu så kommer jag inte att lägga händerna på den tidningen och aldrig någonsin igen annonsera i den. Det handlar om så mycket mera i sig än själva kolumnen, eller ska vi säga som så att det handlar om sättet man hanterat det hela på. Redaktören själv tyckte det var mest skojigt och ett missförstånd. Det var ju så klart i skämtande syfte man uppmanat männen att sätta kvinnorna på köksbordet och portföljen på golvet. Jag menar, what? Och koncernen. Den verkar vara tyst? Hade detta skett i Sverige. Nej, definitivt inte. Det hela ger en bild av att koncernen, tidningen och alla som finns med där har värderingarna på denna nivå. Och en oerhört tragisk syn på människan i sig.

Bertills & Jung föreläser ofta om vikten av varumärken, värderingar, branding, riskhantering, sociala medier och framför allt känsla för hur man uttrycker sig och vilka ordval man använder. Det gäller inte bara företag – nej det gäller kommuner, föreningar, organisationer. Det gäller allt. Utan förmågan att förstå att det sättet man uttrycker sig på kan skada synen på den organisation man representerar, så är man ganska illa ute.

 

_DSC1722 ps FÖRMINSKAD

Vuxna pratar ofta om de ungas bristande hantering av sociala medier och debatter. Totalt fel. Vi tillbringade en dag med ett ungt gäng – som vi föreläste för i Helsingfors. Begåvade, vältaliga och smarta unga människor på väg ut i livet. Den här gruppen har full koll på allt. Tack och lov för det när man läser mossiga, tragiska och nedvärderande kolumner av tidningar som hör till större koncerner.

”When they go low, we go high” Sa Michelle Obama. Värt att fundera på. Lägg ribban högt för hur du tänker,  hur du formulerar dig och för hur du tar ansvar. Och lär av de unga.

Egentid

”Mamma, jag tycker att du och pappa måste få lite egentid. Det är dags nu mamma! Det är säkert minst 15 år sen” säger Malte vid middagsbordet. Det är lite oklart varifrån han fått det just nu och varför. Och vad han månne tänker. ”Han plockar poäng – igen” säger Tyra och himlar med ögonen. Ja, det försöker han kanske. Men vi tyckte att han hade lite rätt egentligen.

Jag och min man. Andreas. Vi brukar sällan gå på något event samtidigt. Men så bestämde vi oss och mamma kom åkandes i sin röda bil med lasagne i kylväskan. Fredagen blev vår kväll med lite extra tid på egen hand. Vi åt, pratade lite och….. sen storhandlade vi på Minimani. Perfekt date eller hur? Nästan smått patetiskt. Nästan så att det blev lite genant. Att liksom plötsligt få egentid och så gör vi så här. Åker och handlar? Come on liksom.

Ni vet, man läser om den där egentiden som är så viktig i alla förhållanden. Men måste det vara just den där middagen eller resan? Eller helgen?  Tror inte det. Inte i vårt fall. Vi landar varje kväll, som t.ex. nu då, med varsin dator i soffan. En film rullar på och vi trivs båda. Kanske en vanesak eller så har vi lyckan att ha hittat en partner som fungerar rätt lika.  Som byter ut middag mot dator och jobb  – sida vid sida.  Skulle vi inte båda ha varit så här så skulle vi nog aldrig klarat av att leva med varandra.

 Vi kan vara tysta ihop men det finns ingen jag pratar med som honom. Ingen som jag är av så olika åsikt som eller så lika.  Det kompenserar alla middagar eller helger.  Ni vet, det där samtalet som egentligen aldrig tar slut.

 

58779056_868263760175094_2934786883189735424_n

 

2009 och några val senare

Jag var 28 år. Ministermedarbetare. Hade en röd klänning och ett klart valprogram när min kampanj lanserades. Jag minns till och med vad jag pratade om. Och jag testade nya typer av kandidatbilder som vi spikade upp på ladorna lite här och där. Jag läste in mig på EU-politik. Kunde vitboken kring idrott på mina fem. Deltog i valdebatten i Yle tillsammans med Calle Haglund. Och jag var höggravid i slutet av kampanjen. En Yle-journalist i Åboland tyckte att jag lurade väljarna eftersom jag var gravid, en annan från publiken frågade mig om amningen när de andra fick frågor om kärnkraft. Men, och här kommer ett stort MEN.  Man ska inte ta offerrollen heller – ger man sig in i leken så får man tåla det. Det finns inte alltid någon ”annan” som ska fixa allt.  Jag tänkte att jag kan gå före. Det minns jag.  Och jag tänkte att snart så skall det vara okej att vara ung kvinna, gravid och vilja göra politik.

(EU-valet 2009)

2582_57571636863_7245129_n

Snart är här nu tycker jag. Jodå, Österbotten kan vara inskränkt ibland.  Jag vet. Men det sker nytt hela tiden. Det utvecklas. Vi utvecklas. Och ribban blir en annan. Jag var trött och skämdes lite över min graviditet minns jag på slutet. Jag kände att jag irriterade folk med min mage på vissa kampanjställen. Rent av provocerade. Idag hade jag klappat om mitt unga jag och sagt det som alla mina chefer sa  ”kör på du bara, lyssna inte” Jag lyssnade lite för mycket.  Och blev skygg ett tag efter valet – men tja, det gick över. En kväll när jag kom från Svenska ambassadens mottagning i Helsingfors, en sommarfest med Bo Kaspers orkester, så läste jag kommentarerna som fanns om mig på vbl:s forum. Det skulle jag inte ha gjort. Jag var både en dålig politiker och usel blivande mamma. En svikare som gick på mammaledigt.  Jag tror att läget är ett annat idag. Men jag tror att sådana som vill bana väg och tar så att säga ”crap” offentligt i något skede också känner en stor tillfredsställelse över att unga kvinnor tas på allvar. Och småbarnsmammor överlag. Att något hände under de här 10 åren. Och då menar jag på riktigt hände! Inte bara axelklapp på torget och trevligt prat utan på riktigt.

Nu har vi en drös med fina kandidater igen – både kvinor och män. Jag hoppas att de unga kvinnorna denna gång står på samma linje.

Igår talade jag på Ida-Maria Skyttes valöppning. En begåvad, en ödmjuk och en smart politiker. En sådan som kan svepa golvet med sitt sätt att framföra sina åsikter. Vi behöver inte exakt en österbottning, nylänning, åbolänning eller helsingforsare i Bryssel – vi behöver smarta politiker! Som kan, som vill, som tar plats och som jobbar för och med förtroende.

59391456_359944121318295_804594421336113152_n

 

58383333_171318553821011_2782765321746907136_n

 

Nej, vi kan inte jantelagen hos oss

Tidigt i morse klingade det till i eposten. Jag bläddrade fram den här kolumnen som finns i dagens hbl: Finland behöver mera kvinnliga företagare. Skribent och debattör Kjell Skoglund från Finsk-svenska handelskammaren. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Om alla skulle tänka så framåt som Kjell och Finsk-svenska handelskammaren? Om alla skulle våga sticka ut hakan lite mera? De är så oerhört viktigt att ett liknande budskap kommer från en vd för en handelskammare. Kjell vågar dessutom röra också i det som är lite tabu här i Finland ännu: att prata om varför sysselsättningsgraden hos oss är mindre än i de övriga nordiska länderna och vad det kan bero på.  Nu råkar jag känna Kjell väldigt bra och vet att han står bakom varje ord  – han är på många sätt en opinionsbildare i frågor som berör arbetsmarknad och också jämställdhet.

 

47294058_265115937507577_477244134432702464_n

Jag tänkte på kolumnen när jag promenerade i morse, jag tänkte på den när jag stekte lammbiffarna till lunchen och när jag nyss plockade ur tvättmaskinen och tog fram strykbrädet. Och jag tänkte alldeles speciellt på frågorna relaterat till egna val. Exakt när jag la ner Milou i spjälsängen så insåg jag att jag måste få ner tankarna i text.

Den senaste tiden – efter valet – så har det debatterats varför inte kvinnor lyfts bättre i politiken i Österbotten. Hm. Jag kunde berätta många storys från mig egen tid och jag tror och hoppas jag får samla på mig många nya storyn, kanske mera positiva framåt. Ja, det stämmer att det finns en viss konservatism i Österbotten. Men jag skulle inte påstå att det gäller just enbart den politiska sidan. Vi hade dessutom tre kvinnor som samlade massvis med röster – så också många kvinnor som kandiderade för första gången. Min egen favorit Anna-Maja var värsta röstdrottningen! De som landade platserna denna gång i Vasa valkrets och som jag känner har jobbat länge och väl för sina platser – de flesta i många val redan. I val mäts alltid ett förtroende. Det måste man själv skapa – det kan inget parti göra. Det som partierna däremot kan göra är att se på nomineringar – då det gäller kön ålder, bakgrund och allmän profil. Och det gör också partierna. Det ligger tusentals timmar i nomineringsförberedelser hos varje parti. Det händer inte bara så där och få står på kö för att lägga sig i blöt i ett val. De som gör det ska ha världens tack och beundran. Det är inget lätt jobb att kandidera och låta sig testas.

Och här åker jag tillbaka in i Kjells funderingar i kolumnen. Om hur vi kan uppmuntra flera kvinnor att bli företagare. Det är nämligen så att en hel del kvinnor har hittat till oss med frågor om deras entreprenörskap. Det är inget vi marknadsfört men det överraskade oss faktiskt! Att vi i tidigt skede ansågs ha förtroende för att bolla andras företagstankar! Det är underbart på många sätt

Ja, det handlar om strukturer och attityder på alla plan. I grundskolan, i dagis, i arbetslivet, i politiken och ja definitivt också bland oss kvinnor överlag. Vi måste också våga hoppa, ta ansvaret och ta möjligheterna. För många av oss är stentuffa tills det kommer till det där sista steget. Att testa det okända. Ta risker. Jag är inte uppfostrad som en företagare. Trodde aldrig jag skulle bli det. Däremot har jag uppfostrats till stenhårt arbete och att inget kommer gratis. Inget bananskal alltså för mig. Och det är det vi också måste våga diskutera när det kommer till kvinnor, glastak och företagande vid sidan av behövliga familjeledighetsreformer. Och varför vi har en låg sysselsättningsprocent i Finland. Om vi skulle stanna upp ett tag och se på strukturer och arbetssätt samt attityder på alla områden, så skulle det ge lite mera bränsle till frågorna. Här tror jag att vi kvinnor överlag själva måste göra revolten. Våga ta steget till företagande och allt som kommer med de utmaningarna i livet.

 

10968515_793917410697196_3803059610257653968_n

Jag och Linn bestämde oss snabbt för att vår mission skulle vara att bereda väg för att som kvinna och mamma kunna driva företag – bearbeta attityder, ta plats och också njuta av det. Och strunta i jantelagen överlag.  Att komma ihåg att vara snäll och ödmjuk som människa – men stega in i de utmaningar vi hittar. Utan att rygga tillbaka. Lätt med sju ungar i släptåg? Nej, inte helt. Men vi hade knappast varit dem vi är eller kunnat driva Bertills & Jung med en flygande start om vi inte haft erfarenheten av nätverk, hårt arbete och ja, sju barn i ryggen.

 

52995397_386358451942901_5327124155718434816_n

Passion & Passion

Skulle jag ha frågat min pappa om passion i arbetet när han levde hade han nog sagt något i stil med ”Passion och passion! Man ska arbeit och gär e bra. Men rör itt till e med passion och sånt. Vart har allt ga tå e ska va passion varenda dag?”. Ungefär så. Samtidigt frågade jag honom en gång före han gick bort om han hade valt elektrikeryrket en gång till om han fått välja om? Det var tungt kroppsarbete och hans axlar värkte ofta. Händerna var slitna och han klättrade ännu som 60-åring i elstolpar. ”Ja… det hade jag nog ändå. Jag tycker om att koppla… och att vara ute med folk” Sa han. Kan jag kanske ändå gissa att han kände en passion även om han inte ville säga att det hette just det.

 

20170731_090755

En av orsakerna till att människor säger upp sig eller ännu värre egentligen: stannar utan någon som helst passion för det man gör, är faktiskt det att arbetsgivaren helt enkelt släcker passionen av olika orsaker. Eller kanske snarare inte håller den vid liv. De allra bästa brinner för sina jobb. Och vill göra det. För det handlar så klart om den egna viljan också. Att man vill bestämma sig för att hålla den vid liv. Och det är ingen lätt femma när det kommer att hantera medarbetarnas vilja och ork. Men det handlar kanske om att lyssna och våga lyssna. Jag har definitivt inte heller lyckats göra det alla gånger. Och man lär sig av misstag. Det handlar egentligen om många saker som bidrar till att passionen hålls vid liv.

1) Medarbetarna måste få fortsätta utvecklas. Vi trivs när vi jobbar med rätt saker och ser framtiden. Om man slutar utmana varandra – då infinner sig troligen en tristess.

2) Undvika överarbetad personal. De duktigaste är enormt drivna. Så drivna att det rasar iväg för hårt. Här gäller det att vara alert som ledare. Och också våga se individuella behov. Tuffare tider måste kompenseras med lugnare.

3)  Utrymme för kreativitet! Om möjligheterna till förändring saknas är det lätt att börja vantrivas. Ge utrymme och villkor som matchar behoven.

4) Konflikter och dåliga relationer. En genuin ledare ser människan bakom arbetsuppgifterna. Och vågar reda ut konflikterna som uppkommer. Inte liksom titta åt andra hållet utan våga ta i det direkt. Jag förespråkar noll väntan när det gäller att ta i dålig stämning. Mest genom försök och misstag under mina egna år så lär man sig.

5) Snällis som ledare

Det betyder inte att man inte är handfast eller kan leda upp. Det betyder egentligen sättet man ser på varandra och sina medarbetare. Jag noterade att Centerunga i morse efterlyste en ”Snäll ledare” efter Juha Sipilä. Det är ett direkt svar på att värderingar och prioriteringar också i ledarskapet har svängt.

 

47420441_10156041256636864_1245099263784910848_o (1)

Inget biter så bra som leenden

Damen tittar stint på mig och säger ” Sä hymyilet… miksi”? Tåget är passligt fullt och folk ser så där smått måndagsirriterade ut. Men inte jag tydligen. Ja, jag kunde ju inte dra den om valet igår kväll och hur lycklig jag var över att SFP gjorde så väl ifrån sig. Att jag ännu var i någon form av eufori. Så jag bara sa det  jag alltid säger om måndagar – det är en ny början varje vecka. Hur då? För att jag bestämmer mig för att det ska vara det.

När jag var liten så fanns det en liten farbror. Ja ,han var faktiskt rätt liten. Som cyklade med sin lilla blåa handelsväska mot affären. Han cyklade försiktigt på sin gamla cykel. Försökte balansera den lilla väskan. Och sa alltid ”hej flickor” och log när vi travade förbi med våra ryggsäckar fulla med skolböcker och kinderna röda av allt spring i benen.

Han var alltid försiktigt glad. Nöjd. Och jag minns att jag tänkte redan som liten att han nog var en lycklig människa. Han såg ensam ut. Men ändå lycklig. Sådan ville jag också bli. Den mannen gissar jag var både ärrad av krig och sorg. Men ändå. Han log alltid. Och vi log tillbaka mot honom. Så lite gav så mycket. Det försöker jag komma ihåg när jag höjer mungiporna lite extra och tittar på damen igen. Och nej hon kunde inte motstå det. Utan fyrade till slut av ett leende och muttrade något om att måndagar är de värsta dagarna. Där ser man hur lite det krävs egentligen.

Sedan ska jag avslöja en sak. Det finns inget som biter så bra som leenden i förhandlingar. Oberoende hur sur motparten är. Det kan visserligen provocera en aning. Men att skälla, sura eller vara irriterad vinner man tyvärr inget med. Om jag testat? Jodå. Inte att skälla men nog att vara irriterad. Om jag vann något med det? Nej, verkligen inte.  Det är få förhandlingar som kan motstå en lättsam känsla överlag  De svåraste avtalen jag gjort genom åren har blivit de bästa genom att med och motparten varit glada människor.  Som velat ha lösningar istället för att räkna upp problemen.

 

milou10

 

 

Då man är na lite slekt

Det är snart midnatt och jag skriver brev som bäst! Tänkte passa på att publicera det också så här öppet. Jag tänker ju att vi alla har olika skäl till hur vi grupperar oss politiskt och hur vi tänker. Det här är min story och mitt brev.

Mikko, nu har du några timmar till valdagen. Jag vet, om jag känner dig rätt, att du just nu mentalt går igenom månader av kampanj och år av satsningar. Nu gäller det, tänker du och vi andra också. Du har säkert lagt barnen med Yassu redan och lugnet sänker sig. Kanske en rejäl trötthet kommer på efter en grym kampanj. Mera än det du gjort kan man inte göra. Ditt förtroende har du byggt under en lång tid. Du har arbetat hårt för det och aldrig svikit dina ideal eller gått dit vinden blåst just då. Folk litar på dig. Du står för ditt ord och handling. När makt kommer i handen på en viss typ av människor så går det överstyrs – de ser bara sig själv och blir blinda för allt annat. Du är allt annat än det. Du har ingen självupptagenhet i dig. Du är den samma som du alltid varit.

Vi har känt varandra länge du och jag. Våra mammor lekte som små och vi hittade varandra senare. Alltid glad, alltid lugn och alltid snäll. Nå kanske inte lugn då! Du är ju överallt! Din fart räcker för några till liksom. Det senaste åren har vi jobbat för att utveckla utbildning överlag och också landsbygden. Före det har vi jobbat mycket politiskt. Du slår en signal ibland när du kör hemåt. Beredd att diskutera och bolla.

Jag brukar säga att snälla människor kan ta sig hur långt som helst. Som du då. Kombinationen av att kunna politik, vara taktiker, kompromissa och känna en äkta ödmjukhet.  Du framhäver dig ingenstans. Du vet att dina resultat talar för sig själva. Tryggheten i det måste vara skön.

Yassu och barnen står alltid bredvid och bakom dig. Och du likadant. Ni är så fina ihop alla fyra! Smilla skrämde livet ur Noah en sommarfest. antar att hon brås på sin mor. Ibland anar jag att din blick också säger till när jag borde vara tyst 🙂

 Om du orkar så kan du se videon med Malte. Ingen har berättar för honom att han inte har rösträtt ännu. Så vi kan kanske spara den sanningen till en annan dag:)

Nu inleds nedräkningen för kandidat Ollikainen. Om ett dygn hoppas vi innerligt att det är ledamot Ollikainen 🙂

 

11102960_836337303120002_1411224153002816284_n

 

 

Från de som bestämmer minst

Jag tittar runt mig i morgonens påskkyrka. Kyrkan i Brändö är fullsatt med små barn i gula västar. Daghemmen i Vasa är här som bäst. Jag är här med Smilla och Milou. Det är något extra med kyrkan idag. Kanske det att den var fylld med små barn.

”Vem har DÖTT” ropade Smilla när prästen berättade om påsken. Och ingen skrattade åt henne, för det var en del andra som kanske tänkte samma sak. Men sen sa prästen något som kändes rakt in i hjärtat. Hon bad för dem som bestämmer mest att lyssna på dem som bestämmer minst. Som de som satt i kyrkan idag. Och jag tänker på valet så klart.

Familjepolitiken blev aldrig någon het fråga. Tyvärr. Här sitter en hel kyrka full av de som bestämmer minst.  Lyssnar man på dem? Tänker man framåt? Det varierar kanske. Jag tycker ju inte att sloganen ”äänestä Suomi takaisin”(sannfinl.) direkt funderar på framtiden och möjligheter för det här gänget i gula västar och röda kinder.  Och det blir så mäktigt på något sätt när kantorn låter ljuv musik ljuda. Mäktigt. Och sorgligt. Och andligt. Här står de små i kö för att få en liten bild att måla när de kommer tillbaka hem. Och de är nöjda med allt liksom. Jag hoppas innerligt att kommande valsöndag ska vara en bra dag för dem. En dag då sunda värderingar och en tro på människans möjligheter vinner. För alla dess små gula västar är så egna individer. De som bestämmer minst ska också en gång bestämma mest. Önskar så att de ska få växa upp i ett land med människonära värderingar, respekt och framtidstro. Inte i ett land som styrs av krafter som vill isolera, skylla på andra och vara livrädd för omvärlden.

56691435_2425767524178647_3511684979128008704_n (1)